Jag har varit på ett fruktansvärt humör hela dagen. Jättearg! Jättegrinig! Riktigt hemsk faktiskt. Ni vet sådär när man hör sig själv utifrån vara en riktig skit, men ändå inte kan hindra sig från att fräsa. Barnen, som alltid känner av mitt humör genom att bli ännu mer stimmiga, bråkiga, rastlösa, gjorde mig inte besviken den här gången heller. Migränen kom ssmygande. Det verkade som att det skulle bli en riktig, riktig skitdag. Plus att det är 14 december, ingen snö utan djup lera precis överallt. Jag sa att det regnade va?

Patrik var den ende som höll humöret uppe, han verkade fast besluten att vända denna skuta och tvingade ut oss alla på en ”härlig promenad i regnet” vilket exakt ingen blev gladare av, tänkte jag – men tji fick jag!

Patrik hade nämligen gjort varm choklad och packat ner lussebullar, skumtomtar och pepparkakor – medan jag gick runt hemma och morrade. Inte en nyttighet så långt ögat kunde nå. Helt rätt, Patrik. Du är ett geni.

Och jag? Jag var tydligen bara en promenad, lite höjdluft och en chokladmugg bort från att bli människa igen.