Ja, det måste ju vara november. Ute är det brunt överallt – brunt gräs, brun himmel, brun gegga. För att ta sig från köksdörren till bilen krävs gummistövlar och en vilja av järn.

I somras la vi grus ovanpå gräsmattan, i ett tappert försök att skapa någon slags enkel väg. Den funkade faktiskt rätt bra… på sommaren. Men nu, efter fyra veckors ihållande regn, har ”vägen” till stor del försvunnit. Gruset har sjunkit ner i leran och blandats med det som en gång var en gräsmatta.

Men till förskolan ska man ju! Med sura barn, en frozen shoulder och en kopp pissljummet kaffe i handen kämpar man sig fram genom pölarna. Stövlarna suger fast i leran och jag bara väntar på den dagen då de helt enkelt blir kvar där — och jag själv fortsätter gå barfota mot bilen, svärandes över vädret, livet och november.

Ahhh, november. Den månaden då man verkligen får pröva sitt tålamod, sin logistikförmåga och sina stövlars kvalitet.

Men mitt i allt det där bruna finns det också något lite fint. Luften är klar, huset känns extra varmt när man kommer in, och leran på stövlarna är ändå ett tecken på att man bor på en plats där marken lever. Det får väl vara värt lite gegga då.