Igår kväll hittade jag hönsens hemliga höst-äggömma. De hade tydligen inte alls slutat lägga ägg för att rugga, de hade bara slutat lägga dem i sina reden. Istället hade de grävt två små gropar – en i vedboden och en under bajsbrädan (jaja, inte så äckligt som det låter, det är ju rent under brädan).

Jag tog in ett gäng ägg och testade dem, men alltså… det där med ägghögar utan bäst före-datum är ju alltid lite vanskligt. August höll på att dö av äckel när han skulle göra ugnspannkaka och knäckte det tredje ägget – med ett foster i. “ALDRIG I LIVET!! JAG TESTAR INGA MER ÄGG! NU FÅR DU TA DET HÄR!”

Jag övertalade honom att testa ett sista ägg. Det var ruttet. Då lackade han på både mig och äggen och klampade dramatiskt därifrån. Full förståelse för det, faktiskt. Finns det något som luktar äckligare än ruttna ägg? Jag gav också upp, bar ut äggen och slängde dem i hönsgården. Hönsen åt dem med god aptit – både innehåll och skal (bra med kalk i dem) – och de såg ut att må alldeles utmärkt.

Imorse däremot satt en rovfågel i hönsgården och åt av äggen. Hönsen hade tryckt ihop sig i hönshusen och lär nog sitta där resten av dagen. De är dödligt rädda för rovfåglar.

Det är egentligen lite märkligt hur mycket jag tycker om att ha höns. Jag gosar inte med dem och sådär, men jag kan stå i hönsgården länge och bara titta på dem. Jag observerar hur de pratar med varandra, håller ihop, skvallrar, bråkar och gör upp. De har verkligen personligheter, varenda en! Det är som att titta på en lantlig såpopera – “Paradise Henhouse”!